Durban: Små framsteg trots allt

https://www.klimatsmart.se/images/news/naturskyddsforeningen250x45qd.jpeg

Det finns många bilder av hur förhandlingarna går just nu. Vissa är hyfsat optimistiska andra tvärtom. Själv tycker jag inte det verkar vara oöverstigliga hinder om man läser vad olika länderna för fram. Jag har idag gått emellan de olika miljöorganisationernas representanter för att få en bild av läget. Naturskyddsföreningen samarbetar både med Third World Network, TWN och Climat Action Network, CAN och dessa två organisationer har inte samma bild av situationen eller vad som nu bör göras. Vilket gör vår roll både mer viktig och svår.Förhandlingens kärnfråga handlar ju om att hitta en förhandlingsväg framåt. Ja, det är så illa. Det handlar inte heller denna gång om att diskutera huvudfrågan, om hur mycket utsläppen måste minska för att förhindra 1,5-2 graders global temperaturökning, utan hur förhandlingarna skall överleva. Tiden går och innan 2015 borde de globala utsläppen börja minska! Om man väljer den mest optimistiska tolkning av förhandlingsläget så är EU relativt tydliga med att de vill köra en andra Kyotoperiod tillsammans med de länder som fortfarande vill vara med. Idag är det Norge, Schweiz, Island och eventuell någon till. Kanske Australien, Ryssland och ytterligare något land också till slut kan ansluta sig, men det är inte sannolikt. Med det här scenariot täcker Kyotoavtalet cirka 15-20 procent av världens utsläpp. Vi vet dock inte vilka utsläppsminskningar som dessa länder kan lova till 2017 när detta andra Kyotoavtal löper ut om vi i Naturskyddsföreningen får bestämma – och många andra organisationer med oss. EU vill att det skall löpa ända fram till 2020 För att EU verkligen skall skriva på för ett andra Kyotoprotokoll nr 2, vill EU ha en motprestation från övriga länder: De skall skriva under en text där dessa länder säger att de accepterar att börja förhandla om ett nytt ”legalt bindande” avtal där alla länders utsläpp skall bestämmas. Vi, Naturskyddsföreningen, tycker emellertid inte att det är onödigt att ställa detta som ett ultimativt villkor. Det är också värt att betona att det ska handla om absoluta minskningar för de rikare länderna, men att kraven på att de snabbt växande utvecklilngsländerna sannolikt blir att minska utsläppen i relation till hur mycket bruttonationalprodukten ökar. I praktiken innebär detta att man skulle acceptera att utsläppen får öka lite till, innan de behöver vända nedåt. Men just oklarheten om hur ansvaret mellan olika länder skall regleras gör att utvecklingsländerna vill ha tydliga garantier i den frågan. Det är intressant att under de senaste dagarna har t ex både Kina och Indien i princip (med vissa villkor) sagt ok till detta, om det nya avtalet börjar gälla först 2020, men USA vägrar tills vidare. Eventuellt får man gå vidare utan USA. Många hinder kvarstår men det finns tecken på att det kanske trots allt skulle kunna gå att få till en gemensam väg framåt. Men hur man dock än vrider och vänder på frågan om att snabbt få till en global utsläppsminskning så hjälper det inte med nya färdplaner om inte: 1. Den rikare delen av världen kan lägga upp riktigt nya pengar på bordet ( vilket inte sker idag trots fagra löften) så att de mer fattiga länderna kan få en möjlig väg till utvecklings utan att passera kol och kärnkraft. Annars kan de inte snabbt börja minska sina utsläpp! 2. Den rikare delen av världen tar på sig ett mycket kraftfullt minskningsåtagande på hemmaplan i de egna länderna. Det är just sådana frågor en kommande förhandling skall hantera och då behövs det ett konkret beslut här i Durban NU om hur den processen skall se ut, så att världens länder kan komma till skott och samtala om kärnfrågan – Att så snabbt som det bara går, börja minska de globala utsläppen samtidigt som fattigdomen i världen minskar. För det är ju bara så vi kan skapa en välfärd för hela mänskligheten! Skrivet av Svante Axelsson på Naturskyddsföreningens blogg.