Klimatsmart - genvägen till sköna gröna köp

Vägar framåt, eller bakåt för skogen

https://www.klimatsmart.se/images/news/ettklickforskogenknotigttrad188x250.JPG

För några veckor sen bestämde jag mig för att delta i artdatabankens årliga konferens om flora och fauna i skogen. Konferensen döptes till ”Vägar framåt”, med andra ord hur förhindrar vi vidare förlust av skogens mångfald? Någon som däremot inte kom fram i tid var jag. Konferensen tog plats på SLU i Uppsala, jag bor uppe i Umeå så jag satte mig glatt på nattåget och somnade snabbt med höga förhoppningar om kommande dag. Morgonen därpå vaknade jag av larmet på min telefon och började sakta vakna till i tron att vi strax skulle vara framme i Uppsala. Jag tyckte tåget stod still rätt länge så jag fråga min kupé granne hur länge vi hade stått med ett förväntat svar på 10-20 min, sex timmar svarade hon med en lång suck, VAAA! Vart är vi då? Skrek jag frågande tillbaka, i Långsele. Vi hade alltså tagit oss mindre än halvvägs och hade stått still i sex timmar, det var den konferensen tänkte jag bittert. Kl 13.00 var jag framme och fort satte jag mig på en buss med kurs mot SLU. Jag hade missat halva konferensen redan men det fanns fortfarande en hel del intressant kvar att lyssna på. Jag lyckades komma mitt i fikapausen för att sedan delta i ett antal kortare föreläsningar om naturvård i ädellövskogar. Jag började på en gång drömma om en ädellövskog att rädda, det skulle vara något för Naturarvet minsann. Föreläsarna som var professorer inom ekologi och naturvård berättade om hur man bör sköta dessa skogar för att förhindra igenväxning, som det naturligt sätt sker om inga störningar uppträder. Oftast är det granen som hotar, som lätt sprider sig och tar över till slut. Skogen blir då alldeles för mörk för att lövträden ska trivas. Problemet med ädellövskogar idag är att det finns ett generationsglapp mellan gamla och unga träd, vilket innebär att arter knutna till mycket gamla träd, kommer få det svårt att spridas till andra träd när dess värdträd dör. Exempelvis växer många rödlistade lavar knutna till ek endast på träd äldre än 300 år. Är generationsglappet för stort blir dessa arter dömda till utrotning, i alla fall lokalt. Vidare talades det om fragmentering i ädellövskogslandskapet. Fragmentering innebär att man delar upp sammanhängande områden med likartad ekologi i bitar separerade från varandra. Detta orsakar stora problem för spridning av arter då isolationsrisken kan vara stor. Tänk er en bit gammelskog omringad av en massa ung produktionsskog, arter som kräver gamla träd och framförallt död ved, kommer inte ha några substrat att spridas vidare till utanför gammelskogsområdet. Tyvärr ser verkligheten ut så på väldigt många håll i Sverige. Små isolerade öar av gammelskog i ett hav av planterad skog. Med ädellövskogen fortfarande i tankarna, speciellt då sådan saknas där jag bor, satte jag mig i storaulan för att gå vidare i programmet. Vi fick lyssna till en skogsentreprenör, politiker och en debatt mellan Naturskyddsföreningen, Skogsstyrelsen och skogsägarna. Det fanns inte särskilt många överraskningar i alla talen som hölls, skogsentreprenören ville ha fler ”morötter” för att utföra bättre naturvård, politikern (centerpartiet) pratade om fantastiska möjligheter som skogen ger och med tindrande ögon berättade om sin egen kärlek till skogen samtidigt som det kom förslag på hur vi i ännu högre grad ska utnyttja skogens resurser. Debatten var ungefär som väntat, Naturskyddsföreningens representant gick hårt in på alla brister som finns både inom skogsvårdslagen och certifieringssystemet FSC, Skogsägaren jämförde naturvården med en bilprovning med poängen att ALLT kan inte falla på EN sak, sköter man sig dåligt på en punkt inom naturvårdens riktlinjer så är väl inte det hela världen (min egen tolkning..) och skogsstyrelsen var väldigt politiskt korrekt med en diplomatisk framförhållning med uppmaning om vidare dialog. Några frustrerade i publiken påpekade att vi idag diskuterar ungefär samma saker som i början av 60-talet. Hur långt har vi då egentligen kommit med naturvårdsarbetet inom skogsbranschen 50 år senare? En gång i tiden hyllades den så kallade ”Svenska modellen”, där man tog stor hänsyn till naturen vid avverkningar av skog, idag däremot börjar den få allt mer kritik och är snarare ett exempel på hur vi INTE bör bruka en skog om vi ska hålla en hög naturvårds standard. I den reviderade skogsvårdslagen 1994 likställdes produktionsmålen med miljömålen, men hur ser verkligheten ut? Ja, jag måste erkänna att jag lämnade konferensen med frustration inom mig. Jag vet inte, kanske var det tågförseningen som fortfarande gnagde och som fick mig att se svart eller så fann vi inga vägar framåt helt enkelt. Paulina N

NYHETSBREV

 

Kategorier

Redaktör:
Jens Ljunggren

Dela på Facebook

Vägar framåt, eller bakåt för skogen

2011-05-31
För några veckor sen bestämde jag mig för att delta i artdatabankens årliga konferens om flora och fauna i skogen. Konferensen döptes till ”Vägar framåt”, med andra ord hur förhindrar vi vidare förlust av skogens mångfald? Någon som däremot inte kom fram i tid var jag. Konferensen tog plats på SLU i Uppsala, jag bor uppe i Umeå så jag satte mig glatt på nattåget och somnade snabbt med höga förhoppningar om kommande dag.

Morgonen därpå vaknade jag av larmet på min telefon och började sakta vakna till i tron att vi strax skulle vara framme i Uppsala. Jag tyckte tåget stod still rätt länge så jag fråga min kupé granne hur länge vi hade stått med ett förväntat svar på 10-20 min, sex timmar svarade hon med en lång suck, VAAA! Vart är vi då? Skrek jag frågande tillbaka, i Långsele. Vi hade alltså tagit oss mindre än halvvägs och hade stått still i sex timmar, det var den konferensen tänkte jag bittert.

Kl 13.00 var jag framme och fort satte jag mig på en buss med kurs mot SLU. Jag hade missat halva konferensen redan men det fanns fortfarande en hel del intressant kvar att lyssna på. Jag lyckades komma mitt i fikapausen för att sedan delta i ett antal kortare föreläsningar om naturvård i ädellövskogar. Jag började på en gång drömma om en ädellövskog att rädda, det skulle vara något för Naturarvet minsann. Föreläsarna som var professorer inom ekologi och naturvård berättade om hur man bör sköta dessa skogar för att förhindra igenväxning, som det naturligt sätt sker om inga störningar uppträder. Oftast är det granen som hotar, som lätt sprider sig och tar över till slut. Skogen blir då alldeles för mörk för att lövträden ska trivas.

Problemet med ädellövskogar idag är att det finns ett generationsglapp mellan gamla och unga träd, vilket innebär att arter knutna till mycket gamla träd, kommer få det svårt att spridas till andra träd när dess värdträd dör. Exempelvis växer många rödlistade lavar knutna till ek endast på träd äldre än 300 år. Är generationsglappet för stort blir dessa arter dömda till utrotning, i alla fall lokalt.

Vidare talades det om fragmentering i ädellövskogslandskapet. Fragmentering innebär att man delar upp sammanhängande områden med likartad ekologi i bitar separerade från varandra. Detta orsakar stora problem för spridning av arter då isolationsrisken kan vara stor. Tänk er en bit gammelskog omringad av en massa ung produktionsskog, arter som kräver gamla träd och framförallt död ved, kommer inte ha några substrat att spridas vidare till utanför gammelskogsområdet. Tyvärr ser verkligheten ut så på väldigt många håll i Sverige. Små isolerade öar av gammelskog i ett hav av planterad skog.

Med ädellövskogen fortfarande i tankarna, speciellt då sådan saknas där jag bor, satte jag mig i storaulan för att gå vidare i programmet. Vi fick lyssna till en skogsentreprenör, politiker och en debatt mellan Naturskyddsföreningen, Skogsstyrelsen och skogsägarna. Det fanns inte särskilt många överraskningar i alla talen som hölls, skogsentreprenören ville ha fler ”morötter” för att utföra bättre naturvård, politikern (centerpartiet) pratade om fantastiska möjligheter som skogen ger och med tindrande ögon berättade om sin egen kärlek till skogen samtidigt som det kom förslag på hur vi i ännu högre grad ska utnyttja skogens resurser. Debatten var ungefär som väntat, Naturskyddsföreningens representant gick hårt in på alla brister som finns både inom skogsvårdslagen och certifieringssystemet FSC, Skogsägaren jämförde naturvården med en bilprovning med poängen att ALLT kan inte falla på EN sak, sköter man sig dåligt på en punkt inom naturvårdens riktlinjer så är väl inte det hela världen (min egen tolkning..) och skogsstyrelsen var väldigt politiskt korrekt med en diplomatisk framförhållning med uppmaning om vidare dialog. Några frustrerade i publiken påpekade att vi idag diskuterar ungefär samma saker som i början av 60-talet.

Hur långt har vi då egentligen kommit med naturvårdsarbetet inom skogsbranschen 50 år senare? En gång i tiden hyllades den så kallade ”Svenska modellen”, där man tog stor hänsyn till naturen vid avverkningar av skog, idag däremot börjar den få allt mer kritik och är snarare ett exempel på hur vi INTE bör bruka en skog om vi ska hålla en hög naturvårds standard. I den reviderade skogsvårdslagen 1994 likställdes produktionsmålen med miljömålen, men hur ser verkligheten ut?

Ja, jag måste erkänna att jag lämnade konferensen med frustration inom mig. Jag vet inte, kanske var det tågförseningen som fortfarande gnagde och som fick mig att se svart eller så fann vi inga vägar framåt helt enkelt.

Paulina N

Senaste nyheter