I huvudet på en klimatförhandlare

https://www.klimatsmart.se/images/news/forhandlaomklimatet180x252.jpg

Den 3 november publiceras en angelägen ny bok för alla klimatintresserade. Det är Anders Turesson, mångårig svensk chefsförhandlare i FN:s klimatförhandlingar, som skrivit en behändig liten volym (88 sidor) där han på klar och lättförståelig prosa berättar om sina tolv år som klimatförhandlare. Titeln är ”Förhandla om klimatet – tolv år med klimatförhandlingarna.” Det är inte en memoarbok, utan främst en exposé över hur klimatförhandlingarna utvecklats, med kriser och framgångar om vartannat. Som läsare för man sig till livs en utmärkt sammanfattning av ett mycket komplicerat skeende. Anders Turesson ger också sin bild av vad som egentligen hände ibland annat Köpenhamn och hur det har påverkat förhandlingarna framåt mot FN-mötet i Durban nu i slutet av november. En internationell förhandlare behöver gott sittfläsk, förmåga att vara vaken praktiskt taget dygnet runt och kunna klara sig med mycket lite tid för att äta och vila. I veckor sitter de i fönsterlösa salar i mässhallar och liknande, suddar ut hakparanteser kring tvistefrågor och flyttar kommatecken. Ett tålamodsprövande yrke kan tyckas, men Anders Turesson skriver att han ofta tyckt sig vara med om något dynamiskt och spännande, rentav historiskt, samtidigt som andra frågat honom hur han står ut att arbeta med en så trög process. Men så är han också som född med diplomatiska talanger, vänlig och saklig men försiktig med orden. Sverige har flera gånger spelat en avgörande roll i klimatförhandlingarna. Under det svenska EU-ordförandeskapet år 2001 for miljöminister Kjell Larsson, tillsammans med bland EUs miljökommissionär Margot Wallström, världen runt för att övertala olika viktiga länder att ratificera Kyotoprotokollet. Vilket också lyckades till sist, så att protokollet kunde träda i kraft. Men Kyotoprotokollets blygsamma åtaganden (- 5 procent globalt till 2012) och många kryphål gör att det i praktiken inte har kommit att minska utsläppen av växthusgaser alls. Trots detta kan protokollet vara värt att försvara och utveckla, som ett ramverk för nya åtaganden och för finansiering, tekniköverföring, klimatanpassning med mera. Men detta kom Sverige att tvivla på allt mer under det andra EU-ordförandeskapet 2009. Anders Turesson själv ställde till rejäl kalabalik när han i Bangkok, på ett av förmötena inför Köpenhamn, testade tanken att alla jordens länder skulle kunna samlas under ett gemensamt juridiskt ramverk istället, inklusive USA. Frågan är mycket känslig för U-länderna, som gärna vill upprätthålla rågången mellan i-länder, med ansvar för utsläppsminskningar, och u-länder, utan ansvar för att minska sina snabbt ökande utsläpp. För USA är det tvärtom, de vägrar att göra egna åtaganden om inte också de stora u-länderna också göra mätbara egna insatser. Genom Köpenhamnsackordet fick USA som de ville. Men ackordet skrevs ihop av en mindre grupp länder i slutna rum och noterades bara av FN-förhandlarna, Först vid förra årets jklimatmöte i Cancun införlivades det i de formella förhandlingstexterna. Ackordet har i dag dock fått bred uppslutning, mer än 120 länder har lämnat in sina frivilliga åtaganden till ackordet. Men alla dessa åtaganden beräknas ändå inte begränsa temperaturökningen till mer än 3-4 grader, vilket är klart otillräckligt. Nu är det nya förhandlarteam som åker till Durban i slutet av november för att avgöra Kyotoprotokollets framtid. De flesta av de tongivande namnen från Köpenhamn är utbytta mot nya friska krafter, som borde ha nytta av att läsa Anders Turessons bok. Själva har han återvänt till skogsfrågorna, en gång i tiden var han skogshandläggare på Naturskyddsföreningens kansli. Den stora klimatcirkusen lär fortsätta många år till, oavsett om vi har tid till det eller inte. För att få hela världen med på storskaliga förändringar av energi- och transportsystemen finns det nog ingen annan väg än FN-förhandlingar och eniga beslut, enligt Anders Turesson. Accelererande väderkatastrofer lär nog med tiden hjälpa till att sätta lite eld i baken på förhandlarna. I år är det Durban, nästa år Sydkorea, vilket är det sista mötet innan Kyotoprotokollet löper ut. Hur det går vet vi inte än men som Anders Turesson skriver på de sista raderna i sin bok: ”ibland öppnas fönstret på vid gavel också i de svåraste och mest komplicerade internationella förhandlingar. Det har hänt förut och det kan hända igen.” Skrivet av Anders Friström på Naturskyddsföreningens blogg.